Skip to content

Oj, var tog tiden vägen?

februari 22, 2012

Snart mars. Snart två månader sen jag bloggade. Jag fattar inte var tiden tog vägen?!
Jag har spenderat min tid med att få ordning på allt och inget. Mig själv, mina tankar, våra rutiner här hemma, funderingar kring framtiden gällande jobb etc. Och under tiden bara gick dagarna.
Och på något konstigt sätt hände saker. Bra saker. Flera bra saker.
Jag känner mig mycket mer positiv nu, som jag lovade att jag skulle bli. Inom vissa områden är jag fortfarande totalt pulveriserad men jag är mycket mer selektiv, jag vet vad jag vill och inte vill, vad jag tolererar och vad som ska få en chans. Och jag är inte rädd för att vända ryggen mot sånt jag tidigare hade behållit av rädsla för att det var allt jag hade. Nu säger jag nej och går vidare.

Träningen går väldigt bra, jag känner mig starkare och piggare och jag märker på kroppen att den ändras på ett bra sätt. Jag har inte gått ner så mycket men all träning sätter ändå spår. Sen att jag borde ta mig i kragen och sluta äta kakor i tid och otid är en annan sak. Men samtidigt känner jag att jag kan unna mig det ibland. Det är inte hela världen. Det är bättre att jag är snäll mot mig själv.

Jag har så mycket att vara tacksam för känner jag. Och det är en så skön känsla. Jag stannar i den.

Annonser

Godare nytt år

januari 3, 2012

Alla som känner mig det minsta vet att 2011 var officiellt det sugigaste året för mig någonsin. Det går liksom inte ens att börja beskriva all skit som inträffade under det året.
Men jag sa till min kollega häromveckan ”att det sista som fattas är att det tar slut med P också”. Och så gjorde det det. Visserligen var det nog på första dagen av det här året, men det hade varit på gång i flera dagar och jag insåg mer och mer att det var bortom all räddning. Jag orkade inte lägga fram samma argument igen och mötas av total tystnad och oförståelse.
Är det inte rätt är det inte rätt. Och det var inte rätt.

Det här året ska jag försöka gå i positivismens tecken, om det finns nåt sånt. För mina två bästa vänner har inom loppet av ett par veckor båda dragit dryga skämt om min sprudlande personlighet och bubblande inställning till livet. Och jag kände liksom ”fan är jag så negativ?!”.
Jag har dragit igång med vikten igen. För att försöka få ordning på den. Målet är att nå mitt viktmål under året. Jag har ändå 362 dagar på mig att gå ner ungefär 9 kg. Det bör jag ju fixa.

Det kommer också hända andra saker under året (självklart, smartass). Men jag vågar inte spekulera för mycket. Hörde ett uttryck häromdagen som passar så bra. ” Oro är den ränta vi får betala när vi lånar bekymmer från morgondagen.” Det är ju passande för någon med GAD, men jag ska verkligen försöka att fokusera på att inte oroa mig i förväg. Jag är alldeles för bra på det.
Jag får ta problemen vartefter de kommer, för en sak är säker, och det är att man aldrig behöver söka upp problemen, de hittar en själv.
Så, nu har jag varit tillräckligt filosofisk för en stund.
Det här året ska bli bra.

God natt lilla katt

december 19, 2011

Tack för de här 13 åren. Alla gånger du legat bredvid mig i sängen eller i mitt knä. Alla gånger du pussat mig på nästippen precis när jag varit på väg att somna. Alla gånger du legat i solen och myst.

Du fick ett bra liv ändå, det är jag helt övertygad om. Du fick vara både ute och inne. Du hade kattkompisar och snälla människor omkring dig. Du var tjock och glad och även fast du var lite svårflörtad så hade du dina favoriter som du var väldigt lojal mot.

Det gick så fort. Det kändes inte som du när veterinären tog dig ur buren idag. Du var en avmagrad stackare med glanslös päls, helt orkeslös. Och det hände på bara ett par veckor.
Det fanns ju inget att göra, självklart. Det förstod jag ju redan för ett par dagar sen.
Alternativet att ge kortison och tvångsmata med spruta var aldrig ett alternativ.
Jag vill inte komma ihåg dig så.
Istället tänker jag komma ihåg dig som min tröst när jag var ledsen, du kände alltid på dig när jag inte var på topp.
Och jag kommer komma ihåg dig den där eftermiddagen i soffan, när du låg i solen och  myste och var en lagom tjock katt i dina bästa år.

Facit

december 11, 2011

Tänk om man hade facit. Om man kunde kolla i förväg och veta svaret på alla frågor. Få förklaringar på konstigheter och funderingar. Inte behöva fundera så mycket.
Vissa människor verkar inte bry sig om facit utan tar gladeligen emot resultaten som de är. Jag är inte sån. Jag har ju GAD, oron är djupt rotad i mig. Och oroa mig rejält, om saker som inte ens säkert är ett problem och gärna i helt fel proportioner. Ett karatkärsdrag kanske man kan säga.

Det värsta är att när man börjar lyssna på sin magkänsla och dra i en tråd som man inte riktigt fått fatt på tidigare, då blir det jobbigt.
Ibland hittar man saker man inte vill hitta. Ibland ser jag saker som inte finns. Ibland gör jag gigantiska 43-meters hönor av fjädrar. Ibland bara vet jag inte.

Save your drama for your mama?

december 7, 2011

Jag erkänner glatt att jag är lite överdramatisk. Att jag utgår ifrån det värsta. Att jag är Miss Fucking Sunshine för det mesta. Jag ska verkligen jobba på den saken.
För att just nu går det mesta bra. För det mesta mår jag bra. Jag har det bra med P. Barnen är lydiga (jag använder det ordet med flit). Jag har lite i mesta laget på jobbet, men det är bara bra så jag får jobba igen min minusflex. Jag kommer ju inte hamna på listan över de rikaste personerna i kommunen, men det är överkomligt. Jag har fått lära mig att plocka bort allt överflöd och lägga mina pengar på mat och förnödenheter. Och det funkar ju. Living large är inte för mig.

Igår hade jag en supermysig kväll med P igen. Vi låg i soffan och kollade på film till sent och sen sov han kvar som vanligt. Och imorse fick jag upp honom ur sängen utan att använda våld! Det var han själv som var mest förvånad, jag visste att han blir skitsur om man drar av honom täcket så jag höll mig bara undan från det. Att komma med kaffe och macka till sängen är visst ett bra sätt att få honom att vakna. 
På fredag kväll ska vi ses igen, då ska vi ha picknick på mitt vardagsrumsgolv! Sitta på filt och dricka rosévin och äta kyckling och baguett och brie. Jag inser att vi är knäppa, men vi är iaf likvärdigt knäppa! Jag kan ju tycka att det är ganska romantiskt också, men det säger jag inte högt.

Nu måste jag springa på utvecklingssamtal på skolan! Häpp! 

Bättre

december 4, 2011

Det blev bättre dagen efter. Mycket bättre.
Det som såg ut att bli en skitjobbig och konfliktfylld dag med tråkiga göromål blev en mysig kväll tillsammans med P. Visserligen gjorde vi tråkiga saker, men vi gjorde de tillsammans iaf och då blev det mycket roligare. Och jag är glad att jag erbjöd sin hjälp, det hade han verkligen inte behövt. Men han ville bara vara med mig sa han, och det är ju snällt av honom.
Jag måste skärpa mig när det gäller honom. Jag har seriösa problem att lita på honom, och ingen jättebra anledning till att ha det. Jag var likadan när jag träffade J för massor med år sen. Jag måste bara skärpa mig och sluta tro det värsta hela tiden. Och inte döma honom efter andras åsikter.
Nu har jag liksom varit på väg att förstöra det här två gånger den här veckan. Det får liksom vara nog nu. För han kommer närmare och närmare märker jag. Men sen säger jag något dum och gör honom ledsen. Och jag vill inte det. Från och med nu kanske jag ska skriva upp allt här istället för att säga det till honom.
Jag vill ju behålla honom. Han är annorlunda på ett bra sätt.

Sådärja

november 30, 2011

Dunk, dunk, dunk. Så rejält jävla neddunkad i skorna att det var länge sen jag kände mig så arg, så ledsen, så besviken och så trött. Och det täcker in nästan alla områden i mitt liv dessutom.
Multipla skitupplevelser.
Jag orkar inte ens vara positiv och säga att morgondagen bara kan bli bättre. För det tror jag inte att den blir. Skiten har inte spridits färdigt kan jag säga.
Min lösning på det hela blir som vanligt, jag tar med mig boken och lägger mig i badet och låtsas att jag inte existerar och låter ännu en kväll i mitt liv slösas bort på absolut ingenting.